nu har han varit här. 

(samir är alltså vår brevbärare. vi anade det innan men vi var inte riktigt säkra. därför fick vi panik när vi läste lappar om att samir skulle hemsöka oss ikväll, från och med halv åtta. vi har alltså varit spända i sextiosju minuter för vad som komma skulle. det hade ju kunnat vara något mycket värre. vår brevbärare är faktiskt jättetrevlig.)

just nu sitter vi uppkrupna i soffan med ångest upp över öronen. SAMIR är på intåg!

kom igen och commenta nu då!

vi äro musikanter allt ifrån Pa-a-ris

vi börjar bli lite väl bekanta med den här staden. Vi känner igen musikanterna på metron. På linje 11 brukar det vara en snubbe, hög som ett hus, en jouant bob marley. har man inga pengar är det ingen fara. han nöjer sig med våra leenden, och säger att vi kan betala imorgon. betalar man med centimer får man tillbaka sina pengar, vilket kap! Nej, nu är det torsdag. Vi har städat och pluggat... Dags för belöningen - Cordonneriet!

(igår kom vi på en hel musikal tillägnat lypsyl. Tema: Abba-låtar)

un hommage

detta är en högst ofördelaktig bild på en högst fördelaktig David

högst ofördelaktig bild på högst fördelaktig mat

Tatu gör det han är bäst på

en fredag, med bästa sittplatsen och nötskal överallt

världens bästa bar heter la Cordonnerie, och tänka sig, den ligger i Paris! Vi är där varje torsdag och ibland andra dagar också. Men främst på torsdagar, för då får man gratis couscous. Det är något med det stället...! Stämmningen är alltid på topp. Man får aldrig sittplats förutom de gångerna man är där strax innan sju, då får man bordet längst inne i källaren. Det är alltid toppenmusik (http://se.youtube.com/watch?v=y35Ky66Ge3g). Alltid toppenfolk. Alltid proppfullt. Aldrig mat innan tio. Alltid en stum servitör som ler. Ofta en gammal gubbe som dansar. Alltid en unken doft. Aldrig någon täckning i källaren. Alltid passage i pissoaren. Alltid öl för 4 euro. Alltid mojitos överallt. Alltid la fête!

Cowboys och indianer

var temat på årets Cojean-soirée. (Cojean är restaurangen Helena jobbar på som också fyller år en gång om året och ställer till med brakfest. Man fick ta med sig en kompis, så Rebecka hade också turen att uppleva detta sjuårsjubileums-spektakel.) 

en halvnaken colombian dansar loss

johanne och karin är snygga i vimlet

så roligt man kan ha med chefens handklovar!

en rodeo är ett måste med detta tema. Malin var inte sen med att hoppa på!

David var inte riktigt van vid att sätta på sig sina cowboyben.

Ja, vi kommer nog alla minnas den här kvällen som en av våra roligare! En liten rolig sak att nämna är att första låten som spelades var ABBA - Gimme Gimme Gimme. Svenskarna fyllde dansgolvet. Såklart.

vi lever!

köttbullemackspicknick i solen den FJÄRDE NOVEMBER!

 paris är inte helt fel. sen sist har vi varit upptagna med att fylla år. och ta hand om besökande föräldrar och syskon. inte helt fel.  TACK för alla grattishälsningar och kort och grejer.

På Rebeckas födelsedag hade vi en liten soirée med middag och morotskaka och geletårta och egna drinkar. sedan dansade vi loss på truskel, mötte upp david på 142 rue montmartre (som visade sig vara en helt vanlig port men någonstans ska man ju mötas!), letade crêpes hela natten och mötte majonäsmannen. en tokstolle till man som bar omkring på en ihålig tårta som visade sig vara bröd. en toppenfödelsedag helt enkelt.

Födelsedagsfrukost

På Helenas stora dag (som faktiskt var igår) åt vi mysmiddag hemma hos Käbs, Mal och Lin som sedan visade sig leda till en överraskningsfest med hur många männsikor som helst på hur liten yta som helst. Till och med hennes chef var där, i ett roligt tillstånd. en toppenfödelsedag helt enkelt. 

För några veckor sedan hade vi tänkt ha en mysig svenskmiddag här med bara våra kära flick-vänner. men spektaklet Tatu lyckades såklart bjuda in sig själv. Kvällen slutade med en sovande trettioåring i soffan. Fast det gjorde den inte, för den fick liv igen och vi åkte till Flêche d'or och lämnade av Tatu på vägen. Där stod vi i kö tre gånger, eftersom att Tatu helt plötsligt bestämde sig för att faire la fête igen, och vi dessutom mötte David och Charlotte. (namedropping! vi vill egentligen bara visa att vi minsann känner osvenskar också!) På nattbussen hem från Gambetta mötte vi en vampyr. Hon satte sig såklart bakom oss, pratade lågmält om att dricka gift med sin granne/pojkvän/hårig best och helt plötsligt röt hon till och bet honom i halsen. Detta skedde UPPREPADE gånger. Även efter det att hon stigit av bussen hörde vi ropen skalla. Stackars besten...